Jag kommer ihåg den dan min mamma kom hem och frågade mig om jag ville ha en hund...
Jag trodde hon skämtade med mig, men hon talade sanning...
Hon sa att det va en på jobbet som hade frågat henne om hon visste nån som ville ta hand om en hund.
Och både jag och mamma älskar hundar, så hon sa att vi ville.
Några dagar senare kom du hem till oss...
Zico...
Du ha blyg, rädd för typ allt och alla, hade tunn päls och du kunde inte slappna av för en sekund.
Inte nog med det så hade du fel på sköld körteln så du fick lov att äta medicin.
Du va 4 år gammal, och dina 2 första år så hade du bott i en hundgård och blivit misshandlad av män.
När du va 3 år blev du importerad till Sverige för att gå inom avel och utställning, men det sket sog ganska fort pga din sjukdom.
Du fick börja äta medicin och sen kom du till oss.
Medicinen du fick gjorde att du blev piggare, fick aptit att äta och skulle få din päls tillbaka.
Efter några månader så blev du mer trygg i mitt sällskap och man såg hur din glöd hade kommit tillbaka.
Varje gång jag stack ut och red så satt du och ylade av sorg, för du ville följa med.
Det va flera år sen...
Jag saknar dig :(
Skulle göra allt för att få se dig igen, få veta om du mins mig.
Veta att du mår bra...
Hade jag haft råd att köpa en hund så hade jag gjort de...
Jag klarar inte av ensamheten längre ;(
Känslan av att hela tiden ha någon att krama, mysa in sig i den tjocka pälsen, och kunna prata om vad som helst med utan att få ett ont öga tillbaka...
Calypzo ger mig jätte mkt, men han finns inte i min närhet på kvällarna...
Dessa jävla kvällar!
De gör så ont...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar